Slipstensgruvorna

Det till ytan största markområdet som förvaltas av socken-samfälligheten är slipstensgruvorna i Kallmora vid Mässbacken omfattande nära 150 hektar. 

Hantverket att tillverka slipstenar är intimt förknippat med Orsas historia. Människor har bearbetat sandsten från gruvorna i över 1000 år. Det finns brynen daterade till vikingatiden. Det äldsta dokumentet som vittnar om stenens användning är från 1500-talet då några orsabönder dömts att betala böter till Gustav Vasa i form av slipstenar. 

Brytningen och tillverkningen var hela socknens angelägenhet och reglerades med regler som beslutades av sockenstämman. Varje jordägare hade en viss brytningsandel beroende på skattetalets storlek. Man var indelade i gruvlag, där varje lag hade ett brott.

Slipstenarna färdigställdes i speciella hackstugor under vinterhalvåret. Huggningen i trånga och dåligt ventilerade utrymmen gjorde att slipstenshuggarna drog i sig stora mängder stendamm. Flertalet dog i unga år, drabbade av stendammslunga/silikos, eller orsasjukan (”osskallsjoka”) som den döptes till.

I området finns en vacker natur, byggnader och gruvbrott som minner om det gamla hantverket och ett museeum med intilliggande restaurang. Orsa Slipstensförening och Orsa Skattunge Hembygdsförening för den hantverksmässiga traditionen vidare.

Företaget Orsa stenhuggeri bryter sten i en av gruvorna och tillverkar bla byggnadssten i det vackra materialet.

Näckådalens såg och kvarnar

På samfälld mark strax söder om Näckådalens by ca 3 mil norr om Orsa ligger denna kulturhistoriska pärla. 

Över hela Orsa socken har det funnits sågar som drevs med vattenkraft. De var av ramsågstyp, vilket innebär att det handsmidda sågbladet var fastsatt i en träram. Det drevs av ett vattenhjul och en vevaxel. I mitten av 1800-talet fanns det cirka tjugo sågar i Orsa. En av dessa var Näckådalens vattensåg vid Kvarnbäcken/Djupsjöbäcken

Redan på 1700-talet, innan sågen byggdes fanns här tre skvaltkvarnar.  Idag finns två kvar och av den tredje syns bara någon enstaka stock längre ned i bäcken. Även i modern tid har kvarnarna varit i bruk.  Det som är utmärkande för en skvaltkvarn är det horisontellt liggande hjulet med en stående axel som drev den övre kvarnstenen. Stenarnas storlek bestämdes av vattentillgången och varierade från 60- 120 cm. Kvarnarna användes även de när vattentillgången var som högst. Malningen pågick dygnet runt och då bodde man i kvarn och sågstugan. På ett dygn kunde man mala cirka 75 liter säd.

Grunubergssågen

Sågen ligger ca 2 mil öster om Orsa tätort. Anläggningen består av en ramsåg med tillhörande damm samt 2 större byggnader. Intill finns också kolarkoja och kolmila.

1997 föreslår en kommitté under ledning av Ingemar Fyhr att sockensamfälligheten bidrar med pengar för att restaurera Grunubergssågen. På platsen hade tidigare funnits en såg som var i bruk fram till 1900-talets mitt.

Anläggningen behöver renoveras och planering för detta pågår.

Det är föreningen Orsa Kolkraft som är aktiva med kolningen.